Om längtan, nostalgi och att hitta hem till sitt sanna jag (Gud)

Idet här svanittet samtalar jag med min vän Robert Eriksson som är pastor och författare. Det blev ett viktigt samtal som jag kommer att återvända till vid behov.

Vi söker båda den medvetna rörelsen mot vårt sanna jag. När vi inte är i kontakt med det erfar vi en längtan, ett slags vemod eller nostalgi. Det blir som en saknad i själen. En saknad som är vara smärtsam med också bitterljuv. Det sanna jaget är vårt djupaste hem, det vi också kallar Gud. Saknaden av kontakt med det ger en hemlängtan i oss. Det får oss att söka och leta utanför oss själva, i prestation, i självständighet, i relation och kickar.

Det händer något när man famnar sig själv och den andre som vi är, i vetskap om den skröplighet som mänskligt liv innebär. I det perfekta finns inget rörelseutrymme. Vi är de vi är, som vi är, och det finns något stort och heligt i det. Den där strävan efter att förbättra sig själv, komma över sina brister och skavanker, den kan vara väldigt destruktiv. Det leder oss bort från oss själva och det vi egentligen längtar efter. Vilse. Om vi istället blir mer tillåtande både mot den vi är och varandra, så händer något. När vi inte måste komma över våra svårigheter utan får lov att ha dem, sätts något i rörelse. I den tillåtelsen får vi kontakt med en kreativ kraft som gör att vi växer och blir mer av det vi redan är. Vi kommer hem och får tillgång till allt det vi saknat.