Mikaela var rädd för att skada sitt barn: ”Tänk om jag är pedofil?”

Varje vaken minut går åt till att försöka mota bort de obehagliga och våldsamma tankarna. Om de stämmer förtjänar jag inte att leva

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Om du känner igen dig i Mikaelas berättelse eller är anhörig finns hjälp att få:
*Chatt: https://ocdforbundet.se/ocd-chatten
*Anhöriglinje: https://ocdforbundet.se/anhoriglinjen/

Reporter & ljuddesign: Vincent Hansson
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona

Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt.

UTSKRIFT AV DOKUMENTÄREN:

– Tänk om jag är pedofil men jag har bara inte insett det förrän nu?

För Mikaela går varje vaken minut åt till att försöka mota bort tankarna. Tankar som är obehagliga, våldsamma och ständigt fyllda av tvivel. Hon är rädd för att hon ska övertyga sig själv att vara en fara för dem hon älskar mest. En fara för sin son.

– Det enda sättet att skydda mitt barn är att flytta ifrån honom.

Jag har sökt upp Mikaela i Onsala utanför Kungsbacka. När jag fick reda på hennes berättelse slog den an i mig personligen. En historia om att brottas med och leva med sina demoner. Går dem att övermannas?

Mikaela växer upp i Luxemburg. Hon beskriver sig själv som ett känsligt barn, som upplever mycket ansvar för andras välmående. Och att hon redan som liten börjar ha en stark rädsla för döden. 

– Jag började få tankar kring döden som alla barn får. Men jag fick verkligen panik av tanken av döden och blev rädd för att sova, för jag tänkte att jag skulle dö när jag sov. Så jag hade väldigt mycket känslor som liten. 

En dag får Mikaela ta del av  en tragisk nyhet.  En nära vän till familjen har drabbats av cancer. En hjärntumör. Tillståndet är kritiskt och han mår sämre och sämre för varje dag som går. 

– Då blev jag ganska ledsen av att höra det. Och så tyckte jag synd om honom för att han led. Då minns jag att jag tänkte: ”jag hoppas att han dör snart så att han inte behöver lida för länge”. 

Kort efter att Mikaela tänkt den tanken så går familjevännen bort. Mitt i sorgen slår skulden till med full kraft, en fixidé om att hon bär ansvaret –att det är hon som har orsakat hans död. 

– Det är mitt fel att han dog. För jag tänkte ju tanken, ”jag hoppas att han dör snart så han slipper lida”. Och då minns jag att jag sa det till min mamma. Att det är mitt fel. Och då förklarade hon att man kan inte tänka sig att någon ska dö, och att det är en ganska normal tanke att ha. Och att det kan vara lite fint att hoppas att någon inte ska behöva lida. 

Hennes mammas ord blir en viss tröst men dessa tankar skulle visa sig bara vara början. En dag när hon hackar grönsaker så dyker en skrämmande bild upp i huvudet.

– Då började jag få tankar på att ”tänk om jag tar en kniv och sticker mig själv.” Jag ville absolut inte skada mig själv, men jag var livrädd för att jag skulle tappa kontrollen och bara sticka kniven i min mage. Så jag sa det till min mamma, och hon förklarade för mig att om du är rädd för att du ska skada dig själv, så behöver du inte vara ensam hemma. Men det ledde också till att jag var mycket...